Bruna kuvert med dubbla känslor
I går damp det ner ett brunt kuvert med posten.
Ett sånt där stort a4 kuvert med kommunens logga på.
Ett 5 sidor långt beslut på att vi får avlastning till R.
Det har jag ju faktiskt vetat ett tag men det är ändå speciellt när man läser det på papper.
Att få avlastning är en stor lättnad men det är oxå delade känslor.
Det känns som om vi erkänner att vi inte orkar med våran son.
Fast så är det ju inte engentligen, eller ja, vi behöver hjälp för att orka med. Vi ska ju trots allt orka vara föräldrar resten av livet.
Rasmus kräver så mycket mer än vad en annan 4åring gör och det kör slut på oss på ett annat sätt än vad en vanlig 4 åring gör.
Många som ber mig beskriva hur vi har det med R varje dag förstår inte.
Svaren vi får är "Ja, men så är ju alla 4åringar, ni ska se att han kommer i kapp".
Det gör ganska ont att höra, även om jag vet att det ligger i människans natur att försöka trösta och det är det folk vill.
Jag räknar inte med att någon ska förstå. För någon som inte levt vårat liv med R i en vecka vet hur det är...
Hur som helst är det delade känslor att be om hjälp. Vi behöver det, och då menar jag inte bara Mig och Uffe, utan även R och E.
Det här med att släppa taget om sina barn, det ska vi alla föräldrar göra, men att göra det med en 4åring är liiite skillnad till en 19 åring...
