Thette med familj

Kärlek när man behöver den som mest..

Publicerad 2015-09-08 00:23:44 i Diabetes, Familj, Livet, Om mig, mammalivet,

Livet som ensamstående fortsätter.
Det är inte alltid lätt, men jag kämpar mig vidare, dag för dag kämpar jag på.
Vissa dagar lättare än andra.

I gårl, söndag, lämnade jag barnen hos deras pappa efter en vecka med vab, brist på sömn och inte en enda minut utan någon av barnen i min närhet. 
De veckorna är jobbigast. Inte en enda minut där jag kan pusta ut.
Men också en vecka med underbara vänner på besök. Även min kusin var här och henne har jag inte träffat på så otroligt länge.
Att Rasmus saknat henne finns ingen tvekan på.
Han kromade om henne så hårt och vägrade släppa taget. Han satt bredvid henne hela tiden och ville inte låta henne lämna hans sida.
Älskade unge. När han verkligen gillar någon så gör han det verkligen med hela sitt hjärta. Att se honom visa kärlek på det sättet gör mig tårögd. Det är inte ofta man ser men som sagt när han gör det, ja då är inte mina tårar långt borta.


Veckan bestod även av lite motgångar som inte har med barnen att göra, utan med min egen hälsa i fokus.
Jag har varit så otroligt slarvig med att ta hand om min egen sjukdom att det nu sparkar mig i. Sken Oxhagen är totalt livrädd.
Min syn har blivit drastiskt sämre, jag ser inte alls. Ta på mitt vänster öga, det är så suddigt och mitt högra öga får hela tiden kompensera vilket leder till konstant huvudvärk.
I morgon har jag tid på ögonkliniken i Linköping och jag är livrädd att de kommer säga att det inte finns nåt att göra med min syn.
Jag ser nästan inget alls i motljus längre, ser bara människor som skuggor. Möta människor på gatan som jag känner är en mardröm för jag ser inte vem det är fören de är jättenära. 
Jag hoppas på att de hittar felet och kan rätta till det för jag vill verkligen inte må så här.... Det är sjukt jobbigt.
Jag vet vad min morfar gick igenom de sista åren i sitt liv. Det är hemskt att inte se ordentligt.
Tänk om de inte kan göra nåt? Tänk om jag kommer förlora synen...
I morgon hoppas jag på svar...

Jag kan inte läsa böcker längre, jag får så ont i huvudet att jag kräks  tillslut.
Det är så jobbigt.

Det här året har verkligen varit fullt av uppförsbackar och motgångar. Så jobbigt att jag bara vill att det ska vara över, jag vill börja ett nytt år med krafter så starka att jag slipper gråta mig till sömns av utmattning. Skulle vilja vakna upp med energi starkare än en oxe och klara mig en hel dag utan att känna att jag skulle vilja ta en tupplur varannan timme.
Jag kan bara se framåt och hoppas på att den energin finns där i framtiden. En energi som gör att jag blir gladare, mer positiv och slipper det här mörka träsket som jag nu klampar runt i och bara hittar små gläntor som släpper igenom sol och värme.
Jag vill vara glad, jag vill bli en bättre mamma, en gladare vän och person för omvärlden.
Jag är så sjukt trött  att behöva visa en falsk sida utåt där jag inte kan visa bad jag verkligen känner.
För tyvärr är det så att inte många, inte ens alla de som står mig närmast ser eller förstår hur tungt det är vissa dagar.

Jag är trött på kommentarer som "ryck upp dig".
Så oerhört trött att jag inte orkar vara vaken en hel dag utan att vara helt dränerad på styrka.
Jag är trött på att behöva kämpa mig igenom livet med ett humör som svänger värre än en berg och dalbana...


Jag är trött, sååå himla trött....

Så föll domen...

Publicerad 2011-10-05 09:55:45 i Diabetes,

Jag är fast på livstid...

För 3 veckor sen gick jag för att ta blodprover på vårdcentralen efter ett år med viktminskning (40kg ungefär är det i dagens läge) druckit massor vatten, kissat ännu mer, och ja andra tecken.
Mycket tjat av familj och vänner har det blivit med och jag gav äntligen med mig, och det var inte en dag för tidigt.

I Måndags hade jag en läkartid på vårdcentralen vid 9...
Kom dit och fick gå raka vägen till lab för att ta nya prover, kissa i en mugg och bli stucken i fingret...
Gick in hos läkaren och då föll domen....
Jag har fått en sk. Kronisk sjukdom... Diabetes...
Nåt jag kommer att få leva med resten av mitt liv...
Jag förstod det, men varför blundar man för tecknen och hittar andra ursäkter?

Jag hade i alla fall ett blodsocker på 31, och att jag inte var sjukare än jag var är ett under...
Det blev remiss till Motala lassarett och jag fick order om att packa en väska och åka till akuten...
Väl där kom jag in rätt fort och blev om händertagen, men från det lugna sättet på vårdcentralen till att komma till akuten och inom 30 min hinna med läkarkontroll, blodprover (både i armveck och i handleden) och nålsättning, insulin och dropp så blev man lite omskakad...
Det kändes som värsta pådraget, och helt ärligt så har jag svårt att förstå att det är så allvarligt som det är..
Jag känner mig ju inte mer annorlunda än jag gjorde i söndags...
Eller ju, nu har jag svårt för att dricka för jag är inte törstig alls och kissar inte alls lika mycket.
Jag har för första gången på snart ett år sovit gott 2 nätter i rad utan att behöva gå upp och kissa stup i kvarten...
I natt har jag sovit hela natten. var inte på toa fören efter frukost.

Det är mycket information att ta in och mitt liv kommer att förändras, det är en sak som är säker.
Men det här är en förändring som jag hoppas kommer att vara till det bättre och som kommer göra att jag mår bättre.
Förhoppningsvis kommer tröttheten att försvinna mera, för att gå runt och vara trött hela tiden är verkligen ingen höjdare...

Jag blev som sagt inlagd på avd. 14 i Måndags och här ligger jag nu. Delar rum med 2 damer.
Den ena är en senil gammal tant på över 90 som hela tiden frågar var hon är, hur hon kom hit och varför hon är här... Hon är väldigt söt och mysig men påfrestande att vi andra får svara på hennes frågor hela dagarna.
Hon hittar inte till toan om nätterna och i natt har hon visst suttit och ropat på nån Mona... men det vaknade inte jag av...

I går fick jag träffa diabetessköterskan för första gången... Henne kommer jag att ha daglig kontakt med ett tag framöver för inställningen av mitt insulin som kommer att fortsätta att när jag kommer hem.
För det här är ju inte en kort process att gå igenom... Det är ett kämpande att få ner mitt socker, men vi har i alla fall lyckats halvera det.

Ser ut som värsta knarkaren... nålstick i fingertopparna och i armvecken...
Men det är ju nåt jag får vänja mig vid ju...

Dags att ta och läsa på lite om Diabetes nu då...
Uppdaterar när jag vet mera!

Ett av de 2 Insulin jag nu tar.

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela