Thette med familj

Kärlek när man behöver den som mest..

Publicerad 2015-09-08 00:23:44 i Diabetes, Familj, Livet, Om mig, mammalivet,

Livet som ensamstående fortsätter.
Det är inte alltid lätt, men jag kämpar mig vidare, dag för dag kämpar jag på.
Vissa dagar lättare än andra.

I gårl, söndag, lämnade jag barnen hos deras pappa efter en vecka med vab, brist på sömn och inte en enda minut utan någon av barnen i min närhet. 
De veckorna är jobbigast. Inte en enda minut där jag kan pusta ut.
Men också en vecka med underbara vänner på besök. Även min kusin var här och henne har jag inte träffat på så otroligt länge.
Att Rasmus saknat henne finns ingen tvekan på.
Han kromade om henne så hårt och vägrade släppa taget. Han satt bredvid henne hela tiden och ville inte låta henne lämna hans sida.
Älskade unge. När han verkligen gillar någon så gör han det verkligen med hela sitt hjärta. Att se honom visa kärlek på det sättet gör mig tårögd. Det är inte ofta man ser men som sagt när han gör det, ja då är inte mina tårar långt borta.


Veckan bestod även av lite motgångar som inte har med barnen att göra, utan med min egen hälsa i fokus.
Jag har varit så otroligt slarvig med att ta hand om min egen sjukdom att det nu sparkar mig i. Sken Oxhagen är totalt livrädd.
Min syn har blivit drastiskt sämre, jag ser inte alls. Ta på mitt vänster öga, det är så suddigt och mitt högra öga får hela tiden kompensera vilket leder till konstant huvudvärk.
I morgon har jag tid på ögonkliniken i Linköping och jag är livrädd att de kommer säga att det inte finns nåt att göra med min syn.
Jag ser nästan inget alls i motljus längre, ser bara människor som skuggor. Möta människor på gatan som jag känner är en mardröm för jag ser inte vem det är fören de är jättenära. 
Jag hoppas på att de hittar felet och kan rätta till det för jag vill verkligen inte må så här.... Det är sjukt jobbigt.
Jag vet vad min morfar gick igenom de sista åren i sitt liv. Det är hemskt att inte se ordentligt.
Tänk om de inte kan göra nåt? Tänk om jag kommer förlora synen...
I morgon hoppas jag på svar...

Jag kan inte läsa böcker längre, jag får så ont i huvudet att jag kräks  tillslut.
Det är så jobbigt.

Det här året har verkligen varit fullt av uppförsbackar och motgångar. Så jobbigt att jag bara vill att det ska vara över, jag vill börja ett nytt år med krafter så starka att jag slipper gråta mig till sömns av utmattning. Skulle vilja vakna upp med energi starkare än en oxe och klara mig en hel dag utan att känna att jag skulle vilja ta en tupplur varannan timme.
Jag kan bara se framåt och hoppas på att den energin finns där i framtiden. En energi som gör att jag blir gladare, mer positiv och slipper det här mörka träsket som jag nu klampar runt i och bara hittar små gläntor som släpper igenom sol och värme.
Jag vill vara glad, jag vill bli en bättre mamma, en gladare vän och person för omvärlden.
Jag är så sjukt trött  att behöva visa en falsk sida utåt där jag inte kan visa bad jag verkligen känner.
För tyvärr är det så att inte många, inte ens alla de som står mig närmast ser eller förstår hur tungt det är vissa dagar.

Jag är trött på kommentarer som "ryck upp dig".
Så oerhört trött att jag inte orkar vara vaken en hel dag utan att vara helt dränerad på styrka.
Jag är trött på att behöva kämpa mig igenom livet med ett humör som svänger värre än en berg och dalbana...


Jag är trött, sååå himla trött....

Tillbaka till verkligheten

Publicerad 2013-08-11 23:28:00 i Livet,

Då var vagnen packad.
I morgon är det slut på årets semester och sommarlov och vi går tillbaka till verkligheten.
Det ska faktiskt bli skönt att få tillbaka Rasmus rutiner och förhoppningsvis så leder det till mindre utbrott och skrik.
Har märkt att han blivit väldigt mycket skrikigare under sommaren och försöker tänka tillbaka på förra sommaren. Jag minns att fröknarna på dagis sa även då att han var mycket skrikigare när han kom tillbaka så vi får väl se vad de säger i år.
 
Emil och jag kommer i alla fall att få några lugna timmar om dagen och det ska faktiskt bli skönt.
Det känns elakt att säga så om sin egen son men det är det ju egentligen inte. Det är ju faktiskt inte vårat fel att Rasmus mår bättre av fasta rutiner och inte förstår sin omgivning när saker händer impulsivt.
Vi lämnar denna sommar bakom oss med fler erfarenheten och förhoppningsvis har vi lärt oss lite nya saker till nästa sommar som ska underlätta för Rasmus.
 
Jag kan inte låta bli att se vissa förändringar i Rasmus och hans beteende dock. Inte alla så bra om jag får säga det själv.
Från att ha varit en kille som älskat att sitta i vagn och gå på marknad med mycket folk till att ha blivit mera tillbakadragen när det gäller sånt.
Vet inte om det är för att han inte förstår eller för att det blir för mycket intryck för honom men det är faktiskt så att han inte längre klarar av stora folksamlingar så bra.
Vi märkte det när vi var i Söderköping nu i sommar och skulle äta glass..
Jag är bara glad att vi fick ett hörnbord och att Rasmus satt längst in i hörnet för han kröp ner på backen och satte händerna för öronen och hade sedan ingen ro att ens äta sin glass när den väl kom...
Jag tror att det beror på en blandning av mycket folk, trångt och att vi fick stå i kö för att komma in och att fick vänta på glassarna.
 
Det märktes med under Skänninge marken när vi faktiskt fick avbryta efter att ha gått halva rundan för att gå ut ur folkmassorna och ta en lugnare väg tillbaka till bilen för att han inte orkade eller klarade av mera.
 
I höst händer inte lika mycket som det gjorde i våras hoppas jag inte i alla fall.
Det jag vet kommer hända är att vi ska få prova bolltäcke till Rasmus, vi har bett om att han ska börja medicineras för sin ADHD och att han kommer få börja på kortids.
Det är tre saker vi ser fram emot och som vi hoppas kommer att ge oss en positiv förändring i Rasmus liv.
Vi gör inte det här för att vi inte älskar vårat barn, eller för att vara elaka och droga honom eller så. Vi gör det här för att vi tror att det kommer gynna Rasmus och hans utveckling.
Jag har sagt det för, och det tål att upprepas, Vi ska hålla i många år till som föräldrar till Rasmus och Emil. En glad, pigg och positiv mamma är en bättre mamma. Nu har vi möjligheten att han ska få åka i väg, 2 dygn i månaden för att vi ska få tid för enbart oss själva och Emil.
Samma sak med medicinen, vi vill inte ge den för att droga våran unge eller nåt annat hemskt. Vi vill testa den för att Rasmus ska få utrymme att utvecklas UTAN en massa myror i kroppen som gör att han inte kan lyssna.
Vi hoppas på ett positivt resultat som kanske gör att han kan utvecklas en hel del till innan det är dags för honom att börja skolan om ett år.
 
 
 Dags för mig att krypa ner under täcket och försöka koppla av och stänga av tankarna.
De senaste dagarna har mycket snurrat i huvudet och det är svårt att stänga av.
Jag önskar bara att livet för Rasmus hade fått en annan start, att han inte skulle behöva kämpa med alla hinder han faktiskt fått i sitt liv.
Det är alltid jobbigt när man tänker på Rasmus och hans funktionshinder. Varför det skulle hända just honom och så vidare. Samtidigt är jag så glad för allt stöd som vi får av de nära och kära runt om oss, över förskolan som snappade upp saker tidigt och faktiskt drev på för att hjälpa oss.
Det är mycket jag är tacksam för just nu men också mycket som gör såå ont att bära på....
 
 
 

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela