Thette med familj

Kärlek när man behöver den som mest..

Publicerad 2015-09-08 00:23:44 i Diabetes, Familj, Livet, Om mig, mammalivet,

Livet som ensamstående fortsätter.
Det är inte alltid lätt, men jag kämpar mig vidare, dag för dag kämpar jag på.
Vissa dagar lättare än andra.

I gårl, söndag, lämnade jag barnen hos deras pappa efter en vecka med vab, brist på sömn och inte en enda minut utan någon av barnen i min närhet. 
De veckorna är jobbigast. Inte en enda minut där jag kan pusta ut.
Men också en vecka med underbara vänner på besök. Även min kusin var här och henne har jag inte träffat på så otroligt länge.
Att Rasmus saknat henne finns ingen tvekan på.
Han kromade om henne så hårt och vägrade släppa taget. Han satt bredvid henne hela tiden och ville inte låta henne lämna hans sida.
Älskade unge. När han verkligen gillar någon så gör han det verkligen med hela sitt hjärta. Att se honom visa kärlek på det sättet gör mig tårögd. Det är inte ofta man ser men som sagt när han gör det, ja då är inte mina tårar långt borta.


Veckan bestod även av lite motgångar som inte har med barnen att göra, utan med min egen hälsa i fokus.
Jag har varit så otroligt slarvig med att ta hand om min egen sjukdom att det nu sparkar mig i. Sken Oxhagen är totalt livrädd.
Min syn har blivit drastiskt sämre, jag ser inte alls. Ta på mitt vänster öga, det är så suddigt och mitt högra öga får hela tiden kompensera vilket leder till konstant huvudvärk.
I morgon har jag tid på ögonkliniken i Linköping och jag är livrädd att de kommer säga att det inte finns nåt att göra med min syn.
Jag ser nästan inget alls i motljus längre, ser bara människor som skuggor. Möta människor på gatan som jag känner är en mardröm för jag ser inte vem det är fören de är jättenära. 
Jag hoppas på att de hittar felet och kan rätta till det för jag vill verkligen inte må så här.... Det är sjukt jobbigt.
Jag vet vad min morfar gick igenom de sista åren i sitt liv. Det är hemskt att inte se ordentligt.
Tänk om de inte kan göra nåt? Tänk om jag kommer förlora synen...
I morgon hoppas jag på svar...

Jag kan inte läsa böcker längre, jag får så ont i huvudet att jag kräks  tillslut.
Det är så jobbigt.

Det här året har verkligen varit fullt av uppförsbackar och motgångar. Så jobbigt att jag bara vill att det ska vara över, jag vill börja ett nytt år med krafter så starka att jag slipper gråta mig till sömns av utmattning. Skulle vilja vakna upp med energi starkare än en oxe och klara mig en hel dag utan att känna att jag skulle vilja ta en tupplur varannan timme.
Jag kan bara se framåt och hoppas på att den energin finns där i framtiden. En energi som gör att jag blir gladare, mer positiv och slipper det här mörka träsket som jag nu klampar runt i och bara hittar små gläntor som släpper igenom sol och värme.
Jag vill vara glad, jag vill bli en bättre mamma, en gladare vän och person för omvärlden.
Jag är så sjukt trött  att behöva visa en falsk sida utåt där jag inte kan visa bad jag verkligen känner.
För tyvärr är det så att inte många, inte ens alla de som står mig närmast ser eller förstår hur tungt det är vissa dagar.

Jag är trött på kommentarer som "ryck upp dig".
Så oerhört trött att jag inte orkar vara vaken en hel dag utan att vara helt dränerad på styrka.
Jag är trött på att behöva kämpa mig igenom livet med ett humör som svänger värre än en berg och dalbana...


Jag är trött, sååå himla trött....

När man inte orkar längre...

Publicerad 2015-01-30 15:58:25 i Om mig,

Jag hatar att känna mig svag, att behöva visa att jag inte klarar av saker.
Jag hatar känslan att jag, som i dag, inte ens orkar med mina barn. Det gör sååå ont att erkänna. 
Jag vet att jag är stark egentligen, och jag älskar verkligen mina barn mest av allt i universum, men jag orkar inte alltid med dem just nu och det får mig verkligen att känna mig svagare än någonsin.
Det är ju inte meningen att man ska  så här och känna så här.

Jag har alltid sett mig själv som ganska stark, men just nu kan jag inte det, just nu kan jag inte ens se framtiden, och det gör mig rädd.
Tanken på att börja jobba igen skrämmer mig som bara den, för jag vet inte ens hur jag ska orka med det.
Tur jag har en läkare som lyssnar på mig och som förlängde min sjukskrivning till slutet av februari.

Just nu tar jag en dag i taget och det är allt jag kan göra, för mer orkar jag inte.
I går gjorde jag inte mycket alls men ändå slutade kvällen med tårar och ångest.
Jag ringde några samtal,jag var hos kuratorn, jag shoppadepresent till lilla A som kom in i den här världen med raketfart i måndags, och jag, Uffe och Emil åkte ut till min bror med sambo för att hälsa på lilla A och för att busa och leka med C.

Alltså inget ansträngande alls, men ändå när vi kom hem så var jag helt slut, sattemig i soffan och kände mig apatisk.
Som tur var tog Uffe tag i matlagningen och Emil kröp upp i soffan hos mig och vi tittade på barnen i Bullerbyn tills kvällsmaten var klar.

Sen kom oro och ångest känslan krypandes. Det här krypandet i kroppen som jag känner och så började trycket i bröstet.
Tog en tablett och la mig i sängen och Uffe kom och höll om mig när han lagt Emil.

När jag berättade hur och vad jag kände så sa han att det är ju skönt att veta att hemma kan jag slappna av och vara mig själv. Jag behöver inte verka glad eller sätta på mig en mask, utan jag tillåter mig själv att sjunka ner och inte trycka undan känslor som jag faktiskt gör när jag går utanför dörren.
För att visa mig svag utåt är inte min starka sida.

Jag vill inte vara svag, egentligen vill jag inte ens visa mig svag för min egen familj men orken finns inte att hålla uppe någon mask heller...

Vad gör man när orken inte räcker till?

Konsten att dra i handbromsen innan det är försent...

Publicerad 2015-01-29 18:37:34 i Om mig,

Året kunde verkligen ha börjat bättre.
Ångestattacker precis efter 12 slaget nyår och det resulterade i att jag den 2/1 bröt ihop när jag pratade med vårdcentralen i telefonen.
Jag hade lovat en vän att ringa den dagen och söka hjälp, tänkte. Jag klarar mig nog bara jag får en tid nästa vecka... Pytsas!
Tredje ordet i meningen och jag bröt ihop och tårarna slutade inte, så samma eftermiddag gick jag ner och tänkte att nu är väl tårarna slut... Ja eller hur?!
Där grät jag ännu mer, men jag fick i alla fall hjälp... 3 veckors sjukskrivning och meddelande skickat till kurator för träff.
Sömnmedicin ville läkaren ge mig men jag vägrade, precis som antidepressiva. 
Har ingen bra erfarenhet så det ville jag absolut inte ha.

Veckan efter fick jag tid till kuratorn och vi kom överens om att jag nog behövde hjälp även på medicinsk väg.

I dag har jag ätit antidepressiva i lite över en vecka, jag har även fått tabletter mot min ångest.
Men jag måste säga att jag är skörare nu än innan jag bröt ihop.
Minsta motgång och ångesten knackar på dörren.

Jag orkar inte ens ta hand om mina egna barn ensam mer än ett par timmar i sträck utan att behöva hjälp från min man.
Det tar även psykiskt för jag vet att just nu är jag ingen bra mamma, ingen bra fru eller någon bra vän.
Jag vet det men jag orkar inte, jag orkar ju inte ens med mig själv.

Det är okej att må dåligt och stå för det, men vad jag önskar att jag kände mig starkare än jag gör.

Förra veckan fick jag förlängd sjukskrivning, och tack godegud för det. Jag hade inte klarat av att gå tillbaka till jobbet, bara tanken ger tryck i bröstet och ångest.

Jag mår bättre än jag gjorde för 3 veckor sedan men jag mår inte bra. De som står mig närmast märker nog det ganska tydligt.


Nehe, dags att läsa några sidor innan jag ska slöglo på tv några timmar och hoppas på en natt full av sömn...

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela