Thette med familj

Kärlek när man behöver den som mest..

Publicerad 2015-09-08 00:23:44 i Diabetes, Familj, Livet, Om mig, mammalivet,

Livet som ensamstående fortsätter.
Det är inte alltid lätt, men jag kämpar mig vidare, dag för dag kämpar jag på.
Vissa dagar lättare än andra.

I gårl, söndag, lämnade jag barnen hos deras pappa efter en vecka med vab, brist på sömn och inte en enda minut utan någon av barnen i min närhet. 
De veckorna är jobbigast. Inte en enda minut där jag kan pusta ut.
Men också en vecka med underbara vänner på besök. Även min kusin var här och henne har jag inte träffat på så otroligt länge.
Att Rasmus saknat henne finns ingen tvekan på.
Han kromade om henne så hårt och vägrade släppa taget. Han satt bredvid henne hela tiden och ville inte låta henne lämna hans sida.
Älskade unge. När han verkligen gillar någon så gör han det verkligen med hela sitt hjärta. Att se honom visa kärlek på det sättet gör mig tårögd. Det är inte ofta man ser men som sagt när han gör det, ja då är inte mina tårar långt borta.


Veckan bestod även av lite motgångar som inte har med barnen att göra, utan med min egen hälsa i fokus.
Jag har varit så otroligt slarvig med att ta hand om min egen sjukdom att det nu sparkar mig i. Sken Oxhagen är totalt livrädd.
Min syn har blivit drastiskt sämre, jag ser inte alls. Ta på mitt vänster öga, det är så suddigt och mitt högra öga får hela tiden kompensera vilket leder till konstant huvudvärk.
I morgon har jag tid på ögonkliniken i Linköping och jag är livrädd att de kommer säga att det inte finns nåt att göra med min syn.
Jag ser nästan inget alls i motljus längre, ser bara människor som skuggor. Möta människor på gatan som jag känner är en mardröm för jag ser inte vem det är fören de är jättenära. 
Jag hoppas på att de hittar felet och kan rätta till det för jag vill verkligen inte må så här.... Det är sjukt jobbigt.
Jag vet vad min morfar gick igenom de sista åren i sitt liv. Det är hemskt att inte se ordentligt.
Tänk om de inte kan göra nåt? Tänk om jag kommer förlora synen...
I morgon hoppas jag på svar...

Jag kan inte läsa böcker längre, jag får så ont i huvudet att jag kräks  tillslut.
Det är så jobbigt.

Det här året har verkligen varit fullt av uppförsbackar och motgångar. Så jobbigt att jag bara vill att det ska vara över, jag vill börja ett nytt år med krafter så starka att jag slipper gråta mig till sömns av utmattning. Skulle vilja vakna upp med energi starkare än en oxe och klara mig en hel dag utan att känna att jag skulle vilja ta en tupplur varannan timme.
Jag kan bara se framåt och hoppas på att den energin finns där i framtiden. En energi som gör att jag blir gladare, mer positiv och slipper det här mörka träsket som jag nu klampar runt i och bara hittar små gläntor som släpper igenom sol och värme.
Jag vill vara glad, jag vill bli en bättre mamma, en gladare vän och person för omvärlden.
Jag är så sjukt trött  att behöva visa en falsk sida utåt där jag inte kan visa bad jag verkligen känner.
För tyvärr är det så att inte många, inte ens alla de som står mig närmast ser eller förstår hur tungt det är vissa dagar.

Jag är trött på kommentarer som "ryck upp dig".
Så oerhört trött att jag inte orkar vara vaken en hel dag utan att vara helt dränerad på styrka.
Jag är trött på att behöva kämpa mig igenom livet med ett humör som svänger värre än en berg och dalbana...


Jag är trött, sååå himla trött....

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma med barn varannan vecka. Lever själv med Diabetes typ 1 och har en son med särskilda behov. Livspusslet är inte alltid lätt att få ihop, man gör det bästa man kan. Det här är vårat liv i mina ord.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela