Thette med familj

Kampen mot en ork som inte finns

Publicerad 2017-06-13 01:56:16 i Familj, mammalivet,

Jag känner mig stark, men jag har ingen ork.

Jag känner en konstant trötthet som vägrar att gå över, som inte vill försvinna.
En trötthet som jag längtar efter att leva utan.
Men jag vet att det är svårt att bli av med.
Har man en utmattningsdepression i grunden så är det en ständig kamp att inte ramla ner i det där hålet.

Det sjukaste är att det är så lite som behövs. Så lite som kan förvandla en hur bra dag som helst till den värsta i mannaminne.
Det är det jag vill förändra. Jag vill må bra, jag vill kämpa. Både för min egen skuld men även för mina barns skull.


Jag lever ensam med mina två jättefina pojkar varannan vecka.
Jag har precis gått ur ett förhållande som varade i över ett år, men det var inte på grund av att det inte fanns känslor kvar, utan för att jag kände att jag inte hade det stöd som man vill ha i ett förhållande.
Ett förhållande där jag kände att mina barn inte var välkomna, utan mest bara till en belastning.
Ett förhållande som jag inte kunde stanna kvar i för mina barn betyder allt och ska verkligen inte behöva bli åsidosatta.

Varför skulle jag stanna i det?
Jag satte ner foten och känner fortfarande att det var rätt val.
Mina barn är mitt ALLT!

Jag har en stark känsla av att jag vill förändra mitt liv, göra något för att jag ska få tillbaka mitt mående till det bättre. Att jag ska få mer energi än vad jag har.
Jag försöker komma ut och röra på mig, jag har startat en hälsa app som finns på min mobil bara för att ha en morot till att röra på mig mer.
Årstiden gör ju att man är ute mer, sommaren är här och då är det ju skönt att vara ute.

Livet med barnen rullar på, möten över allt både för min egen del men även för barnen.
Livet rullar på i 360. VARJE DAG!

Det är avslutning på skolan med R på fredag.
Han slutar 2an.
Mammas stora kille! 
Var tog min bebis vägen.
Det senaste halvåret (lite mer) så har det varit en kamp.
Vi ser att han inte mår bra, men vi förstår inte riktigt varför.
Han är svår att få kontakt med i skolan, skriken har ökat, både i mängd och i ljud. Han är så högljudd att det skär i huvudet.
Han sover sämre och vissa dagar är det som om medicinen för hans ADHD är mer som sockerlösning än som att det verkligen ska hjälpa honom.
Vi hade möte i fredags....
Det var många av hans insatser.
Det var skolan, både lärare, assistent och rektor.
Habiliteringen var där och även så bup eller psykiatripartners, vad man ni vill kalla dem.

Ja och så vi föräldrar med.

Vi får väl se var vi kommer, uppföljning i augusti, precis efter att skolan börjat igen.

Vi har även ansökt om 2 dygn till på korttids, men det måste upp i nämnden så vi får väl se när det svaret kommer.


E börjar sin adhd utredning i augusti. 
Det känns okej men väldigt jobbigt.

Han är även retad på dagis och det känns väldigt tungt.
Men även där har jag pratat med förskolechefen och de har tagit tag i det genom att de ska prata med ansvariga föräldrar men även skriva ihop en handlingsplan för hur de ska hantera det hela.
Ger inte det resultat så ska vi begära ett möte med förskola, chef och föräldrar.
Han ska må bra, och under mina veckor vill han knappt gå dit längre.
Det går bra bara vi kommer dit, men nästan varje morgon så säger han att han inte vill dit, för han får inte vara med och att de andra barnen skrattar åt honom.
Mammahjärtat BLÖDER VARJE GÅNG han säger så.

Nu är det väl dags att försöka sova.
Att lägga sig i sängen och försöka få tankar att sluta snurra.
Att få trycket i bröstet att släppa.

Fast jag måste säga att i kväll har det trots allt varit en bra kväll. 
Jag har faktiskt mått bra i kväll, riktigt bra!

Tack för att jag fått ha en bra kväll.
I morgon ska jag försöka ha en lika bra dag.
Försöka städa lite, laga till lite matlådor och sen väntar lite jobb på kvällen.

Gonatt! 

Kärlek när man behöver den som mest..

Publicerad 2015-09-08 00:23:44 i Diabetes, Familj, Livet, Om mig, mammalivet,

Livet som ensamstående fortsätter.
Det är inte alltid lätt, men jag kämpar mig vidare, dag för dag kämpar jag på.
Vissa dagar lättare än andra.

I gårl, söndag, lämnade jag barnen hos deras pappa efter en vecka med vab, brist på sömn och inte en enda minut utan någon av barnen i min närhet. 
De veckorna är jobbigast. Inte en enda minut där jag kan pusta ut.
Men också en vecka med underbara vänner på besök. Även min kusin var här och henne har jag inte träffat på så otroligt länge.
Att Rasmus saknat henne finns ingen tvekan på.
Han kromade om henne så hårt och vägrade släppa taget. Han satt bredvid henne hela tiden och ville inte låta henne lämna hans sida.
Älskade unge. När han verkligen gillar någon så gör han det verkligen med hela sitt hjärta. Att se honom visa kärlek på det sättet gör mig tårögd. Det är inte ofta man ser men som sagt när han gör det, ja då är inte mina tårar långt borta.


Veckan bestod även av lite motgångar som inte har med barnen att göra, utan med min egen hälsa i fokus.
Jag har varit så otroligt slarvig med att ta hand om min egen sjukdom att det nu sparkar mig i. Sken Oxhagen är totalt livrädd.
Min syn har blivit drastiskt sämre, jag ser inte alls. Ta på mitt vänster öga, det är så suddigt och mitt högra öga får hela tiden kompensera vilket leder till konstant huvudvärk.
I morgon har jag tid på ögonkliniken i Linköping och jag är livrädd att de kommer säga att det inte finns nåt att göra med min syn.
Jag ser nästan inget alls i motljus längre, ser bara människor som skuggor. Möta människor på gatan som jag känner är en mardröm för jag ser inte vem det är fören de är jättenära. 
Jag hoppas på att de hittar felet och kan rätta till det för jag vill verkligen inte må så här.... Det är sjukt jobbigt.
Jag vet vad min morfar gick igenom de sista åren i sitt liv. Det är hemskt att inte se ordentligt.
Tänk om de inte kan göra nåt? Tänk om jag kommer förlora synen...
I morgon hoppas jag på svar...

Jag kan inte läsa böcker längre, jag får så ont i huvudet att jag kräks  tillslut.
Det är så jobbigt.

Det här året har verkligen varit fullt av uppförsbackar och motgångar. Så jobbigt att jag bara vill att det ska vara över, jag vill börja ett nytt år med krafter så starka att jag slipper gråta mig till sömns av utmattning. Skulle vilja vakna upp med energi starkare än en oxe och klara mig en hel dag utan att känna att jag skulle vilja ta en tupplur varannan timme.
Jag kan bara se framåt och hoppas på att den energin finns där i framtiden. En energi som gör att jag blir gladare, mer positiv och slipper det här mörka träsket som jag nu klampar runt i och bara hittar små gläntor som släpper igenom sol och värme.
Jag vill vara glad, jag vill bli en bättre mamma, en gladare vän och person för omvärlden.
Jag är så sjukt trött  att behöva visa en falsk sida utåt där jag inte kan visa bad jag verkligen känner.
För tyvärr är det så att inte många, inte ens alla de som står mig närmast ser eller förstår hur tungt det är vissa dagar.

Jag är trött på kommentarer som "ryck upp dig".
Så oerhört trött att jag inte orkar vara vaken en hel dag utan att vara helt dränerad på styrka.
Jag är trött på att behöva kämpa mig igenom livet med ett humör som svänger värre än en berg och dalbana...


Jag är trött, sååå himla trött....

Dagens Emil

Publicerad 2013-03-19 13:52:56 i Familj,

Kör en dagens i dag med då så här i bloggtorkans stund.

I dag är det en jumpsuit från Villervalla.
Mössan fick han som present när han föddes och är fortfarande lite för stor men helt okej att använda i vagnen.

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela