Tillbaka till verkligheten
Då var vagnen packad.
I morgon är det slut på årets semester och sommarlov och vi går tillbaka till verkligheten.
Det ska faktiskt bli skönt att få tillbaka Rasmus rutiner och förhoppningsvis så leder det till mindre utbrott och skrik.
Har märkt att han blivit väldigt mycket skrikigare under sommaren och försöker tänka tillbaka på förra sommaren. Jag minns att fröknarna på dagis sa även då att han var mycket skrikigare när han kom tillbaka så vi får väl se vad de säger i år.
Emil och jag kommer i alla fall att få några lugna timmar om dagen och det ska faktiskt bli skönt.
Det känns elakt att säga så om sin egen son men det är det ju egentligen inte. Det är ju faktiskt inte vårat fel att Rasmus mår bättre av fasta rutiner och inte förstår sin omgivning när saker händer impulsivt.
Vi lämnar denna sommar bakom oss med fler erfarenheten och förhoppningsvis har vi lärt oss lite nya saker till nästa sommar som ska underlätta för Rasmus.
Jag kan inte låta bli att se vissa förändringar i Rasmus och hans beteende dock. Inte alla så bra om jag får säga det själv.
Från att ha varit en kille som älskat att sitta i vagn och gå på marknad med mycket folk till att ha blivit mera tillbakadragen när det gäller sånt.
Vet inte om det är för att han inte förstår eller för att det blir för mycket intryck för honom men det är faktiskt så att han inte längre klarar av stora folksamlingar så bra.
Vi märkte det när vi var i Söderköping nu i sommar och skulle äta glass..
Jag är bara glad att vi fick ett hörnbord och att Rasmus satt längst in i hörnet för han kröp ner på backen och satte händerna för öronen och hade sedan ingen ro att ens äta sin glass när den väl kom...
Jag tror att det beror på en blandning av mycket folk, trångt och att vi fick stå i kö för att komma in och att fick vänta på glassarna.
Det märktes med under Skänninge marken när vi faktiskt fick avbryta efter att ha gått halva rundan för att gå ut ur folkmassorna och ta en lugnare väg tillbaka till bilen för att han inte orkade eller klarade av mera.
I höst händer inte lika mycket som det gjorde i våras hoppas jag inte i alla fall.
Det jag vet kommer hända är att vi ska få prova bolltäcke till Rasmus, vi har bett om att han ska börja medicineras för sin ADHD och att han kommer få börja på kortids.
Det är tre saker vi ser fram emot och som vi hoppas kommer att ge oss en positiv förändring i Rasmus liv.
Vi gör inte det här för att vi inte älskar vårat barn, eller för att vara elaka och droga honom eller så. Vi gör det här för att vi tror att det kommer gynna Rasmus och hans utveckling.
Jag har sagt det för, och det tål att upprepas, Vi ska hålla i många år till som föräldrar till Rasmus och Emil. En glad, pigg och positiv mamma är en bättre mamma. Nu har vi möjligheten att han ska få åka i väg, 2 dygn i månaden för att vi ska få tid för enbart oss själva och Emil.
Samma sak med medicinen, vi vill inte ge den för att droga våran unge eller nåt annat hemskt. Vi vill testa den för att Rasmus ska få utrymme att utvecklas UTAN en massa myror i kroppen som gör att han inte kan lyssna.
Vi hoppas på ett positivt resultat som kanske gör att han kan utvecklas en hel del till innan det är dags för honom att börja skolan om ett år.
Dags för mig att krypa ner under täcket och försöka koppla av och stänga av tankarna.
De senaste dagarna har mycket snurrat i huvudet och det är svårt att stänga av.
Jag önskar bara att livet för Rasmus hade fått en annan start, att han inte skulle behöva kämpa med alla hinder han faktiskt fått i sitt liv.
Det är alltid jobbigt när man tänker på Rasmus och hans funktionshinder. Varför det skulle hända just honom och så vidare. Samtidigt är jag så glad för allt stöd som vi får av de nära och kära runt om oss, över förskolan som snappade upp saker tidigt och faktiskt drev på för att hjälpa oss.
Det är mycket jag är tacksam för just nu men också mycket som gör såå ont att bära på....
