Länge sen sist.
Det var visst väldigt länge sedan det blev ett inlägg här.
Det händer mycket i livet och lusten/tiden har heller inte funnits där.
Som vanligt har jag massor att skriva av mig om men men vet inte hur jag ska formulera mig.
Jag vill skriva s mycket men vill inte heller trampa någon på fötterna.
Det känns lite svårt och jobbigt att inte känna att man kan uttrycka sig så som man vill...
Mycket här i livet blir inte som man jhar tänkt sig, och att få ett barn med särskilda behov fanns aldrig ens på min världskarta, även om jag har jobbat med det så var det aldrig nåt jag tänkte på under graviditeten.
Visst var man rädd att något skulle vara fel, men man tänkte aldrig på det långa loppet.
Att Rasmus har sina särskilda behov gör bara honom till den underbara varelse som vi älskar så högt.
Men att gå runt och känna sig skyldig, som att det är mitt fel att han fått sina behov äter sakta upp mig inifrån.
Logiskt sett så vet jag att jag inte borde känna eller tänka så, men känslorna man har är inte alltid så logiska.
Vi kan inte rå för att Rasmus blev som han blev, och som jag sagt förrut så skulle han inte vara den underbara ungen han är utan de behov han har, men det ÄR väldigt jobbigt att vara förälder till någon med de diagnoser han har.
Folk verkar inte alltid förstå, men hur skulle de kunna det när de inte lever mitt i det som vi gör.
Det känns som om folk drar sig undan från oss, undviker att umgås med oss och om det beror på oss eller Rasmus har jag ingen aning om, men det gör mig faktiskt ledsen att känna så.
Man märker vilka som är ens vänner när det väl gäller i alla fall...
Jag vet att jag är dålig på att höra av mig, jag orkar liksom inte ens plocka upp telefonen och ringa mina vänner, så kanske har jag mig själv att skylla att alla försvinner ur mitt liv....
