Thette med familj

Vad hände med mig?

Publicerad 2013-10-31 18:28:00 i

Var tog JAG vägen?
All energi läggs på barnen. De har det bästa och är väl omhändertagna fysiskt som psykiskt.
MEn det är så mycket med Rasmus att jag har tappat bort mig själv.
Jag gråter för inget, jag glömmer viktiga saker, och jag har ingen ork att ta tag i verken hem, mig själv eller träning.
Jag vill bara spendera tid med att läsa, sova eller se på film, ja den tid jag inte ger åt barnen vilket i nu läget är ca 19 timmar per dygn... 
 
Inte lustigt att jag lider av sömnbrist och brist på energi. det finns inte många stunder på dagen som jag kan återhämta mig och få ny energi ifrån.
Emil vaknar fortfarande minst en gång per natt och ska ha välling och även om det är Uffe som går upp så vaknar man ju.
 
Avlastningen har funkat bra hittills men han är inte där 24 timmar än, jag hämtar honom 11 de dagar han ska hem istället för 13 som är tiden han lämnas av dagis.
Jag får ju lite över 24 timmars avlastning eftersom han är på dagis från 8.30. Visst blir det avlastning.
Rasmus är ju ett barn som behöver vår uppmärksamhet varje minut, så självklart så är det en avlastning när han inte är hemma.
 
Jag känner mig sällan glad längre, känner hur jag blivit en bitter person, även om jag försöker att se allt positivt och hoppas på att det blir bättre, och det gör det oftast.
Jag känner mig konstant stressad, en inre stress som bara pressas på mer och mer ju fler tider som dimper ner i brevlådan till saker som Rasmus ska på.
En klump i magen som beror på ångesten att glömma nåt, att missa nåt viktigt, att inte ha full koll.
 
Jag vill bara lägga mig ner och gråta, jag vill inte behöva vara stark, men jag älskar mina barn.
Och de ska verkligen ha det bästa, så jag kämpar på för dem.
Slänger på ett leende på läpparna och ler och hoppas att allt ser bra ut utåt.
Men jag ser att den bilden rasar mer och mer och orken jag faktiskt har går åt till att hålla fasaden uppe.
 
Jag kämpar på för mina barn och glömmer mig själv, men det får vara så nu, jag orkar inte med verken mig eller min egen sjukdom jag lever med, men valet är ju inte stort.
Jag har verken råd eller tid med att bli mera sjuk så jag kämpar på...
 
Men just nu..... Just nu är jag inte på en stark plats i mitt liv.
Just nu känns det som om jag står med båda fötterna i kvicksand och att jag sjunker mer och mer.
 
Jag kommer igen, jag vet att jag kommer igen... jag ska bara sjunka lite till och hoppas att jag hittar styrkan att resa mig upp snart, för så här vill jag inte må längre....

Kommentarer

Postat av: susanne karlsson

Publicerad 2013-11-01 10:38:36

Tänker på dej skickar massa styrkekramar beundrar hur du orkar tur för dina barn att dom har en sådan underbar mamma . Kram

Svar: Tack Underbara Susanne :) Just nu känner jag mig inte som världens bästa mamma men långt där inne vet jag att jag är den bästa mamman mina killar kan få :)
Thette

Postat av: Elin Persson

Publicerad 2013-11-08 08:25:33

Du ska veta att jag tänker på dig. Jag är usel på att höra av mig, men du vet hur fullt upp jag har. Killarna har en av världens bästa mamma. I dagsläget kanske du inte känner dig som det, men när dem växer upp kommer dem kunna se tillbaka på en trygg barndom med mycket kärlek. Du reser dig upp, som alltid, och man måste få falla ibland med. Man måste få gråta ur sig i en trygg famn, precis som våra barn.

Kunde jag, skulle jag på direkten ge dig massa styrkekramar, men skickar över dem här istället!!

Svar: tack <3
Thette

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela