Thette med familj

Mitt hem är min Borg...

Publicerad 2015-02-24 11:25:00 i

Det är den plats där jag kan släppa allt och verkligen vara mig själv.
Den plats där jag kan visa mina känslor och verkligen släppa kontrollen för hur de visar sig.
Där jag kan gråta floder om det är vad jag behöver utan att bli dömd av någon eller "nerklankad" på.
Det är väl så det ska vara antar jag, och det är skönt att jag känner att jag har en sådan plats.
Det finns en plats till som jag återvänder till, även i tankar, speciellt nu när jag mår så dåligt som jag gör, och det är till Solliden. Sommarstugan som funnits där, där jag har växt upp och den ända faktiska plats som varit bestående under hela min uppväxt.
 
I dag skulle jag vilja sitta på bruggan och bara känna hur den följer med vattnets rörelse och bara lyssna på naturen.
Vet inte varför det är bryggan som återvänder men det är det, jag känner mig trygg där.
 
I dag hos kuratorn så gjorde vi en mindfullness övning innan vi skulle börja prata om det som har varit i mitt liv, och då skulle jag tänka på en plats där jag känner mig trygg, och ja, det var bryggan på landet som dök upp i mina tankar.
Jag skulle tänka mig att jag satte mig i en båt och åkte bort och jag såg träden och hustaket försvinna längre bort men sen åkte jag närmre igen och på bryggan såg jag ingen annan än min mormor.
I dag har jag nog insett att mormor var en trygg punkt i min uppväxt.
Självklart så har ju mamma funnits där med men jag har en känsla av att jag inte kunnat vända mig till henne för att hon haft sin egen sorg och så mycket av det praktiska att ta hand om att tiden inte riktigt räckt till.
Det här är inget jag skriver för att såra dig mamma utan snarare för att jag förstår att du har haft det väldigt jobbigt under våran uppväxt.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att stå ensam kvar med två små barn en sorg att bearbeta och samtidigt få dagarna att fungera med jobb skola dagis barn och en fritid som man faktiskt behöver.
 
Jag har under den här tiden som sjukskriven fått tillfälle att faktiskt göra saker som jag vill göra inte som jag måste, utan verkligen saker för mig!
Det har varit väldigt lärorikt, jag har lunchat, jag hsar shoppat, jag har spenderat TIMMAR med att bara läsa i soffan. Men framför allt så har jag börjat gå hos kurator och börjat bearbeta sorgen jag har burit med mig i nästan hela mtt liv.
 
Jag har aldrig velat göra det förr, men att verkligen ta mig tiden att gå och prata med någon som inte är en vän eller som inte "tar parti" när man säger saker, som inte dömmer mig för vad jag känner... ja, det är faktiskt Om befriande på nåt sätt.
Jag känner redan nu hur det här har förändrat mig, hur jag faktiskt orkar lite mer, hur jag faktiskt klarar av att vara lite mer egoistisk och göra saker för att jag vill ovh inte för att jag måste.
Det är nåt som varje människa behöver i sitt liv.
Det är nåt som jag vill ska fortsätta och nåt jag kommer kämpa för att verkligen inte tappa igen.
 
Som förälder till barn med särskilda behov så kan man inte alltid ta sig den tiden, men jag vet at vi måst. Både Uffe och jag kommer gå under annars och inte bara vi, utan även vår familj.
För är det nåt jag lärt mig under denna resa så är det att hur vi mår verkligen påverkar våra barn mer än vad vi faktiskt tror.
Om jag är ledsen och gråter öppet inför mina barn så ser jag rädslan hos dem,
Rasmus till exepmel blir inte rådd och börjar gråta så fort jag gör det utan han tittar på mig, säger "mamma ledsen" och så är det inte mycket mer. Jag kan få en kram eller så går han ivåg och leker igen.
Det är så det ska vara, man ska inte gömma sina känslor för barnen, för det mår ingen bra av.
 
Vet inte riktigt var jag vill komma med det hela men jag tror jag vill visa och berätta att det är okej att känna och vara ledsen.
 
Själv går jag ju igenom ett sorgarbete som jag gjorde som barn fast då utan att riktigt förstå.
Jag har inte så mycket minnen av min barndom och det är ju det som är ett problem, jag har ju valt att skjuta undan dem för att inte käna. Det har jag gjort omedvetet även om jag nu är medveten om att jag gjort det.
Ja det blev lite savmligt där men jag hoppas att ni som läser förstår vad jag menar.
Ett minne som kom upp i dag där jag vet att jag inte förstod situationen är hur jag som 6 åring står och tittar på pappas kista i kyrkan och mamma säger "Säg hejdå till pappa nu".
Det var ju bara en trälåda som stod där det var ju inte pappa. att fatta att pappa låg där i det kunde jag verkligen inte förstå.
Hur tar man farväl av sin pappa utan att se honom?
Den frågan kan jag inte ens besvara i dag.
Nu förstår jag ju att pappa låg där i, nu förstår jag ju den sorg jag hade känt om det var i dag det skulle hända men jag kan inte komma ihåg att jag kände mig ledsen, att jag grät eller att jag förstod.
 
Att beatbeta sorg tar tid, och för mig får det ta den tid det tar ag måste ta mig igenom det här.
Jag måste komma ut på andra sidan och faktiskt känna att jag gett sorgen tid och att jag faktiskt kan släppa på den här enorma sten jag burit på i hela mitt liv.
 
I dag känner jag mig inte stark, i dag vill jag krypa ihop till en boll och inte vakna mer i dag utan att allt bsara ska försvinna.
Men det försvinner inte om jag inte tillåter det att göra det, om jag inte släpper på min kontroll och låter det flyta bort.
Jag önskar att jag gjort en del saker annorlunda under min uppväxt att jag hade släppt in mer folk och kanske inte litat på alla i min närhet.  Att jag inte skaffat mig mer bestående vänner som verkligen skulle finnas där för mig.
Men jag är glad att jag har de jag har, och jag är glad att de som vill vara i mitt liv faktiskt själva ser till att finnas där nu när jag inte klarar av att se till det själv.
 
Inlägget blev långt och det blev svamligt och säkert fullt av stavfel.
I dag har jag bara skrivit mina tankar, känslor och det jag haft lust att dela med mig av.
Det får vara så...
I dag ska jag krypa ihop i mitt hem, min borg och bara försöka läka det sår jag rivit upp och bara vara mig själv, utan en massa tillgjort tjafs eller så...
 
Jag ska snart få hålla om mina barn, pussa på min man och känna att jag faktiskt är älskad även om jag inte är hel. Att jag får vara trasig men att det är okej att vara det, att vara älskad för den jag är...
 
 
 

Kommentarer

Postat av: CissiG

Publicerad 2015-02-24 13:19:34

Skönt att få skriva av sig också! Sånt behövs ju med. Varm kram till dig älskade vän!
Kram Cissi

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Thette

Ensamstående 2 barnsmamma, med barnen varannan vecka. Det är inte alltid lätt att få ihop livspusslet men jag gör det bästa jag kan.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela